Tåget till Varanasi var försenat. Sisådär 5 timmar. I Indien har man andra problem på järnvägen på vintern än is, nämligen dimma. Tjock dimma innebär att lokföraren inte kan se ljussignalerna och tåget stannar för att vänta på bättre tider. Väl framme tog en gubbe emot oss på den ofantligt fullsmockade perongen och guidade oss genom stationen till en rickshaw, som sedan tog oss till hotellet. Gubben själv följde inte med, han hade fler kunder att leverera, troligtvis till olika hotell runtom i dödens stad.
Vi hamnade på ett högt hotell med bra mat och beboeliga rum. Inget mer. Den utlovade vyn över Ganges blev det inte mycket av. De var väldigt på att få lotsa oss till olika aktiviteter. Något som vi i det längsta försökte undvika då detta leder till att kommission betalas till hotellet och den slanten kommer ur vår ficka. Dock systematiskt och dolt för turisterna. Senare förklarade en upprörd säljare hur detta beteende är förfärligt. Att de tvingar butikerna till detta systematiskt och att det är rena maffiafasoner. Ingen tjänar på detta i längden tyckte han.
Första kvällen tittade på på en dans- och musikshow. Sitar och någon form av trumma. Sitaren är ett avancerat stråkinstrument och trumman enkel men spelades mycket skicklig. Dansen var intressant då dansaren före varje dansparti gick igenom alla takter och kompet med musikerna. Ibland fixade inte trummisen dansarens avancerade taktbyten.
Dagen efter blev det Ganges, ghat och kremering. Kallt väder och dimma ledde till att det rituella morgondoppet genomfördes med viss måtta. Kremeringarna var något helt utom denna värld. Finner inget bra ord att beskriva så här kommer en sammanfattning så kort jag kan göra den. Liket är svept i fina tyger och ligger på en enkel träbår. Det bärs ner i Ganges och doppas några gånger samt att munnen fylls med Ganges vatten. Det bärs upp och placeras på kasen, relativt liten sådan. Där smörjs kroppen med något som skall hjälpa till förbränningen, även veden prepareras. Den avlidnes far eller äldste son tänder en fackla och går fem varv runt kasen. Sedan krossas skallen för att säkerställa att själen tar sig ut varpå kasen tänds på. Den som utfört ritualen har innan rakat allt hår på huvudet utom en liten tofs i nacken och bär helt vita kläder. Efter att elden tagit fart stannar inte de sörjande utan drar går till Ganges för att bada, rena sig. De tvättar sig ordentligt och även den lilla tofsen rakas bort för att avsluta reningen.
Hanteringen av lik och bålet får bara göras av kastlösa. De har normalt sett den lägsta ställningen i samhället men just i Varanasi har de såklart mycket inflytande. De levererar ved till kasarna, har koll på att allt går rätt till vid kremeringplatserna och att det inte fotograferas. Efter ceremonin sköter de också om elden. Vi gick förbi en kase som var halvfärdig om man säger så och det syntes tydligt konturer av övre delen av kroppen som är på god väg att förbrännas. Dock hade benen hamnat lite utanför och en man var i full färd med att peta in de ännu intakta fötterna i elden. Efter att elden brunnit ner så sprids askan i Ganges. Askan innefattar ofta delar av liket som inte förbrännts, ofta de större benen. Vid ett tillfälle hörde vi hundar bråka vid stranden och efter kom en hund springandes viftande på svansen och med ett välgrillat lårben i munnen.
Även om Varanasi gärna skulle vara det är det inte sidenets huvudstad, det är Kanchipuram i söder. Många "sidenfabriker" finns i staden som oftast bara innehåller några få arbetare för att visa turister så de sedan hamnar i butiken. Det mesta produceras i byar runtom och tråden i sig kommer mest från Kina. Det är svårt att köpa siden för oss lekmän. Det vet säljarna. De vet också vad det kostar i väst och hur mycket pengar vi har. Så det gäller att pruta. Vi besökte två "fabriker" och vid andra stället prutade vi hårt och eldade och fick ner priset så pass mycket att vi inte kände oss helt blåsta. Materialet tog vi till skräddaren som levererade två skjortor och ett par shorts några minuter innan vi skulle åka.
Färden går nu mot Chennai (Madras) där julafton firas. På Juldagen åker vi vidare till Mammallapuram.
Vi hamnade på ett högt hotell med bra mat och beboeliga rum. Inget mer. Den utlovade vyn över Ganges blev det inte mycket av. De var väldigt på att få lotsa oss till olika aktiviteter. Något som vi i det längsta försökte undvika då detta leder till att kommission betalas till hotellet och den slanten kommer ur vår ficka. Dock systematiskt och dolt för turisterna. Senare förklarade en upprörd säljare hur detta beteende är förfärligt. Att de tvingar butikerna till detta systematiskt och att det är rena maffiafasoner. Ingen tjänar på detta i längden tyckte han.
Första kvällen tittade på på en dans- och musikshow. Sitar och någon form av trumma. Sitaren är ett avancerat stråkinstrument och trumman enkel men spelades mycket skicklig. Dansen var intressant då dansaren före varje dansparti gick igenom alla takter och kompet med musikerna. Ibland fixade inte trummisen dansarens avancerade taktbyten.
Dagen efter blev det Ganges, ghat och kremering. Kallt väder och dimma ledde till att det rituella morgondoppet genomfördes med viss måtta. Kremeringarna var något helt utom denna värld. Finner inget bra ord att beskriva så här kommer en sammanfattning så kort jag kan göra den. Liket är svept i fina tyger och ligger på en enkel träbår. Det bärs ner i Ganges och doppas några gånger samt att munnen fylls med Ganges vatten. Det bärs upp och placeras på kasen, relativt liten sådan. Där smörjs kroppen med något som skall hjälpa till förbränningen, även veden prepareras. Den avlidnes far eller äldste son tänder en fackla och går fem varv runt kasen. Sedan krossas skallen för att säkerställa att själen tar sig ut varpå kasen tänds på. Den som utfört ritualen har innan rakat allt hår på huvudet utom en liten tofs i nacken och bär helt vita kläder. Efter att elden tagit fart stannar inte de sörjande utan drar går till Ganges för att bada, rena sig. De tvättar sig ordentligt och även den lilla tofsen rakas bort för att avsluta reningen.
Hanteringen av lik och bålet får bara göras av kastlösa. De har normalt sett den lägsta ställningen i samhället men just i Varanasi har de såklart mycket inflytande. De levererar ved till kasarna, har koll på att allt går rätt till vid kremeringplatserna och att det inte fotograferas. Efter ceremonin sköter de också om elden. Vi gick förbi en kase som var halvfärdig om man säger så och det syntes tydligt konturer av övre delen av kroppen som är på god väg att förbrännas. Dock hade benen hamnat lite utanför och en man var i full färd med att peta in de ännu intakta fötterna i elden. Efter att elden brunnit ner så sprids askan i Ganges. Askan innefattar ofta delar av liket som inte förbrännts, ofta de större benen. Vid ett tillfälle hörde vi hundar bråka vid stranden och efter kom en hund springandes viftande på svansen och med ett välgrillat lårben i munnen.
Även om Varanasi gärna skulle vara det är det inte sidenets huvudstad, det är Kanchipuram i söder. Många "sidenfabriker" finns i staden som oftast bara innehåller några få arbetare för att visa turister så de sedan hamnar i butiken. Det mesta produceras i byar runtom och tråden i sig kommer mest från Kina. Det är svårt att köpa siden för oss lekmän. Det vet säljarna. De vet också vad det kostar i väst och hur mycket pengar vi har. Så det gäller att pruta. Vi besökte två "fabriker" och vid andra stället prutade vi hårt och eldade och fick ner priset så pass mycket att vi inte kände oss helt blåsta. Materialet tog vi till skräddaren som levererade två skjortor och ett par shorts några minuter innan vi skulle åka.
Färden går nu mot Chennai (Madras) där julafton firas. På Juldagen åker vi vidare till Mammallapuram.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire