Något som vi fått prova på under resan är den indiska järnvägen. Detta är det som har varit och kommer att fortsätta vara problematiskt. Huvudkruxet är att indierna resan ordentligt mycket. Och det finns ordentligt med indier. Så Indian Railways har en något större utmaning än stackars SJ. Som säkert i skrivande stund har problem med årets överraskning, snön.
Det finns massvis med järnväg. Kors och tvärs genom landet. Ofta med fler än två spår på de viktigaste sträckorna. Detta mycket för att tåggods är en viktig infrastruktur för industrin. För att hålla hålla reda på allt detta finns ett datorsystem som garanterat är cobol eller pre-cobol (har själv fingrat på en terminal). I jämförelse är systeam cross riktigt modernt (internt skämt).
För det stackars resenären så är det främst boken "Trains at a Glance" som gäller. Att jämföra med Ikeakatalogen gällande utformning innehåller den allt tågresenärer vart som helst i Indien kan tänkas behöva. För måttliga 35 rupees ( 5 kronor ) är det överkomligt. Boken inleds med en beskrivning av inte mindre än 4 olika metoder att hitta sitt tåg och sin tidtabell i boken. Laurene är den i sällskapet som är mästare av "Trains at a Glance". Jag håller mig till terminalerna på bokningskontoren som stadigt matar ut rad för rad i svartvit 80x25.
Indian Railways har belagts med uppdraget att se till att människor lyckas förflytta sig. Något som inte alltid är fallet för liknande bolag i väst. Detta har resulterat i att det finns en uppsjö med olika sätt att boka sin resa samt olika typer av rabatter och kvoter för olika funktioner i samhället. Och då pratar jag inte om att priset svänger upp och ner för att enligt liberal mening låta tillgång och efterfrågan "boka upp tåget perfekt". Priset för en viss biljett är fast.
Tourist quota. Ett antal platser som bara kan bokas av utlänningar som har turistvisum och kvitto från bankomat (?). Vi frågar alltid efter detta men får alltid svaret att på just vårt tåg finns ingen turist-kvot.
Tatkal. Detta fick vi nytta av i första etappen från Mumbai. Tatkal-biljetterna är ett fåtal platser som reserverats på tåget för att man ska kunna, 2 dygn (7 på morgonen) kunna köa för en sista-minuten biljett om man inte haft möjlighet att planera sin resa långt i förväg. Eftersom indiska tåg ofta är fullbokade några veckor innan. Dock får man pyttsa på 10-30% på ordinarie pris. Kan endast bokas på bokningskontor vid större knutpunkter och ändstationer i järnvägsnätet. Den lilla stationen i Bundi är inte en sådan.
Class upgrade. Hände när vi tog tåg från Agra till Jhansi. Vi hade bokat "Upper class 3:rd tier chair" men hamnade i "Upper class 3:rd tier". Att det inte är "chair" betyder att man har en säng istället. Detta system finns för att optimera användandet av tåget. Så finns det platser kvar i första (1,2,3 tier) så kan resenärer uppgraderas, automatiskt av datorn, till en högre klass för att frigöra platser till de som står på "Waiting list".
Waiting list. Min favorit. Jag tror inte många västerlänningar köper detta koncept eftersom deras egna exakta resa är så viktig. Konceptet är enkelt. När tåget är fullbokat så kan man fortfarande boka biljetter men hamnar då på väntelista. Överbokning alltså, men mer transparent. En vänteliste-biljett är inte helt fel dock eftersom ALLA biljetter i Indien är avbokningsbara till en avgift av 40 rupees (6 kronor) så bokar faktiskt resenärer av sin resa. Detta helt enkelt för att tåget alltid ska vara fulla och för att resenärerna ska få en chans att avboka sin resa. För vår del har vi gjort fel bedömning en gång och rätt en gång. Vi står också på waiting list på en framtida resa. Huruvida det går vägen får vi se.
I Sverige känns detta helt främmande, många köper inte ens ombokningsbara biljetter eftersom det i längden lönar sig att ta icke ombokningsbara även om man ibland inte åker med tåget/flyget. Effekten, sämre service och tomma platser.
Och hur vet jag allt detta? Jo, alla regler och alla "schemes" står i Trains at a Glance.
Det finns massvis med järnväg. Kors och tvärs genom landet. Ofta med fler än två spår på de viktigaste sträckorna. Detta mycket för att tåggods är en viktig infrastruktur för industrin. För att hålla hålla reda på allt detta finns ett datorsystem som garanterat är cobol eller pre-cobol (har själv fingrat på en terminal). I jämförelse är systeam cross riktigt modernt (internt skämt).
För det stackars resenären så är det främst boken "Trains at a Glance" som gäller. Att jämföra med Ikeakatalogen gällande utformning innehåller den allt tågresenärer vart som helst i Indien kan tänkas behöva. För måttliga 35 rupees ( 5 kronor ) är det överkomligt. Boken inleds med en beskrivning av inte mindre än 4 olika metoder att hitta sitt tåg och sin tidtabell i boken. Laurene är den i sällskapet som är mästare av "Trains at a Glance". Jag håller mig till terminalerna på bokningskontoren som stadigt matar ut rad för rad i svartvit 80x25.
Indian Railways har belagts med uppdraget att se till att människor lyckas förflytta sig. Något som inte alltid är fallet för liknande bolag i väst. Detta har resulterat i att det finns en uppsjö med olika sätt att boka sin resa samt olika typer av rabatter och kvoter för olika funktioner i samhället. Och då pratar jag inte om att priset svänger upp och ner för att enligt liberal mening låta tillgång och efterfrågan "boka upp tåget perfekt". Priset för en viss biljett är fast.
Tourist quota. Ett antal platser som bara kan bokas av utlänningar som har turistvisum och kvitto från bankomat (?). Vi frågar alltid efter detta men får alltid svaret att på just vårt tåg finns ingen turist-kvot.
Tatkal. Detta fick vi nytta av i första etappen från Mumbai. Tatkal-biljetterna är ett fåtal platser som reserverats på tåget för att man ska kunna, 2 dygn (7 på morgonen) kunna köa för en sista-minuten biljett om man inte haft möjlighet att planera sin resa långt i förväg. Eftersom indiska tåg ofta är fullbokade några veckor innan. Dock får man pyttsa på 10-30% på ordinarie pris. Kan endast bokas på bokningskontor vid större knutpunkter och ändstationer i järnvägsnätet. Den lilla stationen i Bundi är inte en sådan.
Class upgrade. Hände när vi tog tåg från Agra till Jhansi. Vi hade bokat "Upper class 3:rd tier chair" men hamnade i "Upper class 3:rd tier". Att det inte är "chair" betyder att man har en säng istället. Detta system finns för att optimera användandet av tåget. Så finns det platser kvar i första (1,2,3 tier) så kan resenärer uppgraderas, automatiskt av datorn, till en högre klass för att frigöra platser till de som står på "Waiting list".
Waiting list. Min favorit. Jag tror inte många västerlänningar köper detta koncept eftersom deras egna exakta resa är så viktig. Konceptet är enkelt. När tåget är fullbokat så kan man fortfarande boka biljetter men hamnar då på väntelista. Överbokning alltså, men mer transparent. En vänteliste-biljett är inte helt fel dock eftersom ALLA biljetter i Indien är avbokningsbara till en avgift av 40 rupees (6 kronor) så bokar faktiskt resenärer av sin resa. Detta helt enkelt för att tåget alltid ska vara fulla och för att resenärerna ska få en chans att avboka sin resa. För vår del har vi gjort fel bedömning en gång och rätt en gång. Vi står också på waiting list på en framtida resa. Huruvida det går vägen får vi se.
I Sverige känns detta helt främmande, många köper inte ens ombokningsbara biljetter eftersom det i längden lönar sig att ta icke ombokningsbara även om man ibland inte åker med tåget/flyget. Effekten, sämre service och tomma platser.
Och hur vet jag allt detta? Jo, alla regler och alla "schemes" står i Trains at a Glance.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire