För ett år och tre veckor sedan befann vi oss i La Paz, Bolivia. Vi var tvugna att ta oss därifrån. Dels eftersom vi var tvugna att hålla schemat, dels för att det var uppror och kravaller på gatorna. Mot Peru var säkert, men vart. Vi ville inte till Lima. Inte till turist-träsket Machu-Pichu. För att göra en lång historia kort lade vi samman färdvägen norrut mot Equador med önskan till berg, skog och turistfritt. Vi hamnade i Chachapoyas, där folk frågade vad vi gjorde där, eftersom det inte var ett turistställe. Men det blev väldigt bra.
Valet av Wayanad var detsamma. I argenturerna i Fort Kochi ifrågasatte de vårt val av Wayanad och rekommenderade Munnar eller Periyar, dit turisterna åker. Vi gjorde på vårt sätt. Norrut, färdvägen, samt berg, skog och få turister var vår önskan. Det innebär lite krångel att kliva utanför turistinfrastrukturen. Inga direktbussar, sparsam information i guideboken och smalt urval av boende.
Men när vi gör det på vårt sätt blir det ibland väldigt bra. Denna gång blev en sådan!
Wayanad ligger uppe i bergen i norra Kerala. Bergen är klädda av skog och teplantager och naturen är fortfarande full med vilda djur såsom elefanter, tigrar, prickiga rådjur och termiter. Här finns få turister men de som finns har tydligen feta plånböcker. Gatorna har väldigt få turistbutiker och rickshawn kör med taxameter och ger tillbaka även småmynt i växel. Detta är en område fortfaranade lika genuint som Bundi i Rajasthan.
Vi anlände runt lunch i Kalpetta och sökte reda på ett hotell av hyffsad standard. Tyvärr inte det mysigaste. Lunchen intogs på restaurangen bredvid som var riktigt bra! Eftermiddagen gick åt att orientera sig samt söka upp de väldigt få argenturer som finns för att få mer information om vilka möjligheter som fanns. Senare under eftermiddagen kvällen bestämde vi oss för att femdubbla budgeten och byta hotell till ett "homestay" vilken visade sig riktigt bra. Första natten blev ändå på det kassa hotellet med hål i heltäckningsmattan och bönutropare som väcker oss klockan 6 på morgonen.
Andra dagen flyttade vi lite snabbt till vårt nya hotell en kilometer från byn. Vi fick ett stort rum hemma hos en indisk familj. Mamma, pappa, farfar, farmor och två små flickor. I sällskap med en amerikansk tjej rider vi på elefant i en te- och diverse-andra-kryddor-plantage. Matning av elefanten ingick också, till ett pris. Ingen välsignelse denna gång. Tydligen hade hon inte kvalat in som tempelelefant. På kvällen käkade vi en gigantisk middag som husmor lagade med mig hängandes över axeln.
Tredje dagen blev det jeep-safari. Först till ett vattenfall där även dopp ingick. Sedan till en grotta med en massa förhistoriska ristningar. Riktigt bökigt blev det eftersom 20 bussar med indier också ville se ristningarna. Det är vid sådana tillfällen man inser att det finns väldigt många indier och de åker också på semester. Sedan safari i Muthanga Wildlife Sanctuary. Där såg vi termitstackar, påfågel, prickiga rådjur och badande elefanter. Såklart fick vi pausa och kika på ett tempel på vägen tillbaka. Nu behöver vi verkligen inte se fler tempel.
Fjärde dagen blev det vandring. Högsta berget i regionen skulle bestigas, Chembra Peak, 2100m. Det visade sig att all masala, chicken tandoori och en och annan öl inte bidragit till att konditionen hållits på topp. Om än med lite mjölksyra tog vi oss ändå opp. Två timmar upp och två timmar ner. På vägen upp kunde man vända sig om och se moln bildas i morgonsolen och sedan slås sönder några hundra meter högre upp då klyftan breddade sig. På toppen intogs medhavd banan och mandarin medans vi njöt av utsikten. Tystnaden och den friska luften gav en känsla av att vara långt ifrån Indien.
Femte och sista dagen hade vi lite träningsverk så det blev en tur i trampbåt på en lite tjärn. Även detta ett turistmål för indier, massvis av dem såklart. Men indierna tycker så mycket om oss västerlänningar att båtuthyraren låter oss gå före kön till båtuthyrningen. Vi blir fotograferade av och med en grupp tonåriga tjejer. Det händer oss lite då och då. Detta är en av de saker vi inte riktigt begriper.
Senare under dagen tar vi bussen vidare till Kozhikode (Calicut) för att försöka hitta en buss eller tåg vidare till Margaon i Goa.
Valet av Wayanad var detsamma. I argenturerna i Fort Kochi ifrågasatte de vårt val av Wayanad och rekommenderade Munnar eller Periyar, dit turisterna åker. Vi gjorde på vårt sätt. Norrut, färdvägen, samt berg, skog och få turister var vår önskan. Det innebär lite krångel att kliva utanför turistinfrastrukturen. Inga direktbussar, sparsam information i guideboken och smalt urval av boende.
Men när vi gör det på vårt sätt blir det ibland väldigt bra. Denna gång blev en sådan!
Wayanad ligger uppe i bergen i norra Kerala. Bergen är klädda av skog och teplantager och naturen är fortfarande full med vilda djur såsom elefanter, tigrar, prickiga rådjur och termiter. Här finns få turister men de som finns har tydligen feta plånböcker. Gatorna har väldigt få turistbutiker och rickshawn kör med taxameter och ger tillbaka även småmynt i växel. Detta är en område fortfaranade lika genuint som Bundi i Rajasthan.
Vi anlände runt lunch i Kalpetta och sökte reda på ett hotell av hyffsad standard. Tyvärr inte det mysigaste. Lunchen intogs på restaurangen bredvid som var riktigt bra! Eftermiddagen gick åt att orientera sig samt söka upp de väldigt få argenturer som finns för att få mer information om vilka möjligheter som fanns. Senare under eftermiddagen kvällen bestämde vi oss för att femdubbla budgeten och byta hotell till ett "homestay" vilken visade sig riktigt bra. Första natten blev ändå på det kassa hotellet med hål i heltäckningsmattan och bönutropare som väcker oss klockan 6 på morgonen.
Andra dagen flyttade vi lite snabbt till vårt nya hotell en kilometer från byn. Vi fick ett stort rum hemma hos en indisk familj. Mamma, pappa, farfar, farmor och två små flickor. I sällskap med en amerikansk tjej rider vi på elefant i en te- och diverse-andra-kryddor-plantage. Matning av elefanten ingick också, till ett pris. Ingen välsignelse denna gång. Tydligen hade hon inte kvalat in som tempelelefant. På kvällen käkade vi en gigantisk middag som husmor lagade med mig hängandes över axeln.
Tredje dagen blev det jeep-safari. Först till ett vattenfall där även dopp ingick. Sedan till en grotta med en massa förhistoriska ristningar. Riktigt bökigt blev det eftersom 20 bussar med indier också ville se ristningarna. Det är vid sådana tillfällen man inser att det finns väldigt många indier och de åker också på semester. Sedan safari i Muthanga Wildlife Sanctuary. Där såg vi termitstackar, påfågel, prickiga rådjur och badande elefanter. Såklart fick vi pausa och kika på ett tempel på vägen tillbaka. Nu behöver vi verkligen inte se fler tempel.
Fjärde dagen blev det vandring. Högsta berget i regionen skulle bestigas, Chembra Peak, 2100m. Det visade sig att all masala, chicken tandoori och en och annan öl inte bidragit till att konditionen hållits på topp. Om än med lite mjölksyra tog vi oss ändå opp. Två timmar upp och två timmar ner. På vägen upp kunde man vända sig om och se moln bildas i morgonsolen och sedan slås sönder några hundra meter högre upp då klyftan breddade sig. På toppen intogs medhavd banan och mandarin medans vi njöt av utsikten. Tystnaden och den friska luften gav en känsla av att vara långt ifrån Indien.
Femte och sista dagen hade vi lite träningsverk så det blev en tur i trampbåt på en lite tjärn. Även detta ett turistmål för indier, massvis av dem såklart. Men indierna tycker så mycket om oss västerlänningar att båtuthyraren låter oss gå före kön till båtuthyrningen. Vi blir fotograferade av och med en grupp tonåriga tjejer. Det händer oss lite då och då. Detta är en av de saker vi inte riktigt begriper.
Senare under dagen tar vi bussen vidare till Kozhikode (Calicut) för att försöka hitta en buss eller tåg vidare till Margaon i Goa.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire