Vi tog en taxi från Mamallapuram till Auroville. Att de närmaste fyra dagarna skulle handla extremt mycket om att lösa problem visste vi inte ännu. Jag utelämnar mycket praktiska detaljer i detta inlägg.
Strax efter lunch infinner vi oss på ett guesthouse efter att ha tjafsat med taxiföraren som varken hittade eller pratade engelska. Snabbt letar vi reda på en scooter att hyra, som visat sig nödvändigt i denna jätteutspridda by och intog lunch, Thali. Här börjar en av de saker som skulle komma att prägla Aurovillevistelsen. Jag har ingen som helst aptit. Laurene äter nästan allting själv.
Efter lunch. Upp till Turistinformationen för att fiska fram mer info om staden, hur man får tillträde till bla och bla och när man kan göra yadda och yadda. Och info om staden och hur den fungerar. Varmt var det men vi gled glada fram på vår nya vän scootern Zoom. Lite jobbigt när vi väntar i värmen dock. Tillbaka till vårt boende på Tenderness Guesthouse. Surrade lite med värden som gav lite negativa vibbar om Auroville. Vi knatar iväg och letar kvällsmat, det blev en lång promenad på mörka vägar, men restaurangen är nästan full. Bra tecken. Men jag får inte i mig något och Laurene avslutar sin Chicken Curry lite fort och vi tar oss hem. Jag har 38,7.
Efter natt med halvkass sömn släpar Laurene med mig till en vårdcentral. Gåendes eftersom soppan troligtvis läckt ur Zoom under natten. Får träffa doktorn framåt lunch som säger:
- Viral fever. Paracetamol, vila, vatten och mat! Kom tillbaka om tre dagar om det inte är bra.
Laurene blir glad att jag inte har sjukdom x,y eller z som hon inte är van vid och slapp käfta med doktorn om att man inte ska käka antibiotika i onödan.
1 gram paracetamol och några timmars sömn senare åker vi på Zoom genom det varma regnet mot Town Hall för att få en intro till Auroville. Vi hittade town hall men inget intro. Vi går på pizzeria på kvällen. Under tiden det börjar blåsa upp och regna mer inför den cyklon många pratat om men ingen vetat något konkret om. Under natten blev det på norrländska lite dåligt väder.
När solen letat sig upp, ännu bakom orosmoln, visar sig kaoset. En stor del av träden i skogen där vårt guesthouse ligger står inte längre. Zoom hade bara tur som klarat sig undan med ett horizontalläge. Värre är det med elstolpar som knäckts som tändstickor. Vi saknar nu el och kommunikation. Vattnet pumpades med en elektrisk pump så inget sådant heller. Vi vet inte hur det ser ut i byn. På landets vägar. Vi saknar information om utbredning och omfattning. Vi letar fram våra micropur och börjar vänta. De flesta andra gäster börjar planera för flykten därifrån. Runt fyra är alla flyende borta och det slutar blåsa. Ganesh, vår värds, två bröder med familj sluter upp och på två timmar har de med för oss stenåldersverktyg tagit bort de träd som blockerade vägen ut från gården. Med arbetet kommer belöning, palmhjärtat i toppen av palmerna är som smågodis i denna värld och situation. Under tiden sprang jag omkring med mobiltelefonen för att få iväg ett SMS hem utifall omfattningen var stor och rapporteringen skett i svenska eller franska medier. Vi som är kvar hjälps åt att laga mat av det vi har till middag. Jag och Laurene letade fram receptet från matkursen i Bundi och kokade ihop en Dal, linsgryta. Det blev bra med de improviserade ingredienserna. Vi delar middagen tillsammans med en svenska och en fransman, båda ensamresande och trygga nog att veta att flykt till främmande plats sällan är någon lösning.
Dagen efter kan vi ta oss till byn och ser att även om indierna ibland kan upplevas slöa så hugger de i när det behövs. Vägarna är röjjda. Arbetet fortsätter får de som har skador på hus och butiker. En del butiker har öppnat och även varor verkar ha kommit in. Samhället börjar komma igång. Förutom allt det praktiska blir det en sväng på stranden och sedan tar vi en taxi till närmaste stad, Pondycherry. Kaos råder även här och gatorn är fulla med träd. De flesta restauranger och butiker har inte öppet. Vi hittar en restaurang där vi dyrt men sparsamt, eftersom bankkort inte funkar just nu, intar nyårssupé. Taxi tillbaka och sista biten måste vi gå. Mitt på en åker slår klockan tolv och vi hör fyrverkerier i fjärran. Det stjärnklara natten blandas av ljuset från säkerliger vackra ljusrosor i stadskärnorna.
Dagen efter tittar vi till slut på den gigantiska guldgolfbollen som är centrum för den galax som Auroville är byggd att likna. På kvällen tar vi taxin till tåget som bär oss till andra sidan Indien och Kerala. Morgonen efter och med ett kort byte till buss så befinner vi oss i Kovalam. En turistort i sin renaste form. Här tar vi nu igen oss med sol och bad någon dag innan äventyret fortsätter.
skönt att ni mår bra. mamma
RépondreSupprimer