Sista spelet med Waiting list på tåget blev en vinst. Vi fick, inte helt oväntat, en plats på tåget från Goa till Pune. Pune är inte bara en pulserande stad inte alltför långt från metropolen Mumbai. Det är också hem till ett av Tietos kontor i Indien. Tack vare en lyckad kväll under hösten har jag en kontakt på plats.
Min kollega tog emot oss med öppna armar och bjöd mig att bo hos honom med hans familj. I en fyra med farmor, farfar, mamma, pappa och en liten flicka bjöd han oss sitt eget sovrum. Denna möjlighet var fantastisk. Att få delta i vardagslivet i en vänlig familj var precis vad vi behövde. Tack vare familjemedlemmarnas välvilja att prata om Indien, dess kultur och religion fick vi möjlighet att räta ut många frågetecken gällande allt från från kryddor och språk till gudar och högtider. Beresta som de också är bollade vi också mycket med skillnaden mellan västerländska värderingar och indiska. Laurene tog tillfället i akt att packa upp sin saree från Varanasi och få hjälp av farmor att prova den. Själv försökte jag att spana så mycket som möjligt i kastruller och stekpannor och både husmor och farmor var mycket glada över att få berätta hur de lagar och vilka ingredienser de använder.
Jag tillbringade också en dryg halvdag på arbetsgivarens lokala kontor i Pune. Detta ligger i en "IT Park". Denna park är en offantligt stor anläggning bestående av fyra byggnader, varav en under konstruktion, i form av lotusblad. Varje blad rymmer cirka tio tusen arbetare vilket skulle innebära att det snart sitter ett halv Sundsvall och programmerar där. Jag ska kontrollera denna siffra närmre så småningom. Tietos kontor är bara ett bland många IT-bolags.
Intrycket från kontoret är mycket positivt. Det är fräscht och modernt med något luftigare landskap än vi ofta ser i nordiska kontor. De har kaffemaskin med hela bönor och enklare tilltugg. På entreplan ligger matsalen som serverar bra indisk mat till bra pris. Under dagen fick jag träffa den del av organisationen som ligger närmaste de arbetsuppgifter jag normalt sysslar med i Sundsvall samt delta på ett dagligt scrum-möte. Mötet infaller på morgonen i Sverige men strax efter lunch i Indien så klart. Dock är det början av arbetsdagen för indierna då de jobbar enligt den svenska klockan. Att få vara med på mötet var en riktigt ögonöppnare eftersom det genast raserar många av de fördomar och spekulationer man har när man annars bara sett mötet från den svenska sidan. Indierna imponerar med hur professionellt de tar sina uppgifter och sitt uppdrag och hur de anstränger sig för att undvika missförstånd. Jag har dock snappat upp lite känsla av varför det lätt kan bli fel.
Efter tre härliga dagar i Pune tog vi tåget på förmiddagen mot Mumbai för att tillbringa vår sista dag i Indien innan flyget vid midnatt bar oss mot Schweiz. Eftermiddagen i Mumbai slog vi ihjäl genom att göra en tur i slummen. Turen anordnas av ett företag som heter reality tours och just denna syftar mest till att visa att livet i slumen inte är så illa som de flesta tror och att det även finns hög produktivitet även här. Under turen får vi se hur plast återvinns, snacks produceras, trånga mörka gränder, soptippar och hur små deras hus är. Livet skiljer sig inte så enormt mycket från livet i t.ex. Bundi i Rajasthan förutom att befolkningsdensiteten är ännu högre här.
Efter ett sista kraftfullt intryck av Indien tar vi taxin till flygplatsen och inväntar avskedet. Vi intar en Teekha Paneer Makhani (spicy) pizza på pizza hut. Den var inte alls spicy, men det var det mest indiska vi hittade.
Min kollega tog emot oss med öppna armar och bjöd mig att bo hos honom med hans familj. I en fyra med farmor, farfar, mamma, pappa och en liten flicka bjöd han oss sitt eget sovrum. Denna möjlighet var fantastisk. Att få delta i vardagslivet i en vänlig familj var precis vad vi behövde. Tack vare familjemedlemmarnas välvilja att prata om Indien, dess kultur och religion fick vi möjlighet att räta ut många frågetecken gällande allt från från kryddor och språk till gudar och högtider. Beresta som de också är bollade vi också mycket med skillnaden mellan västerländska värderingar och indiska. Laurene tog tillfället i akt att packa upp sin saree från Varanasi och få hjälp av farmor att prova den. Själv försökte jag att spana så mycket som möjligt i kastruller och stekpannor och både husmor och farmor var mycket glada över att få berätta hur de lagar och vilka ingredienser de använder.
Jag tillbringade också en dryg halvdag på arbetsgivarens lokala kontor i Pune. Detta ligger i en "IT Park". Denna park är en offantligt stor anläggning bestående av fyra byggnader, varav en under konstruktion, i form av lotusblad. Varje blad rymmer cirka tio tusen arbetare vilket skulle innebära att det snart sitter ett halv Sundsvall och programmerar där. Jag ska kontrollera denna siffra närmre så småningom. Tietos kontor är bara ett bland många IT-bolags.
Intrycket från kontoret är mycket positivt. Det är fräscht och modernt med något luftigare landskap än vi ofta ser i nordiska kontor. De har kaffemaskin med hela bönor och enklare tilltugg. På entreplan ligger matsalen som serverar bra indisk mat till bra pris. Under dagen fick jag träffa den del av organisationen som ligger närmaste de arbetsuppgifter jag normalt sysslar med i Sundsvall samt delta på ett dagligt scrum-möte. Mötet infaller på morgonen i Sverige men strax efter lunch i Indien så klart. Dock är det början av arbetsdagen för indierna då de jobbar enligt den svenska klockan. Att få vara med på mötet var en riktigt ögonöppnare eftersom det genast raserar många av de fördomar och spekulationer man har när man annars bara sett mötet från den svenska sidan. Indierna imponerar med hur professionellt de tar sina uppgifter och sitt uppdrag och hur de anstränger sig för att undvika missförstånd. Jag har dock snappat upp lite känsla av varför det lätt kan bli fel.
Efter tre härliga dagar i Pune tog vi tåget på förmiddagen mot Mumbai för att tillbringa vår sista dag i Indien innan flyget vid midnatt bar oss mot Schweiz. Eftermiddagen i Mumbai slog vi ihjäl genom att göra en tur i slummen. Turen anordnas av ett företag som heter reality tours och just denna syftar mest till att visa att livet i slumen inte är så illa som de flesta tror och att det även finns hög produktivitet även här. Under turen får vi se hur plast återvinns, snacks produceras, trånga mörka gränder, soptippar och hur små deras hus är. Livet skiljer sig inte så enormt mycket från livet i t.ex. Bundi i Rajasthan förutom att befolkningsdensiteten är ännu högre här.
Efter ett sista kraftfullt intryck av Indien tar vi taxin till flygplatsen och inväntar avskedet. Vi intar en Teekha Paneer Makhani (spicy) pizza på pizza hut. Den var inte alls spicy, men det var det mest indiska vi hittade.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire