Guruvayoor är hemort till ett temple eller två. Ett av dem väldigt speciella. Av någon anledning kommer många Hinduiska pilgrimer hit. Man kan tro att det har något att göra med elefanterna de använder i ceremonierna. Men pilgrimerna är lika ivriga att besöka templet även när ceremonin inte pågår. Det här är en av dessa saker man upptäcker i Indien men de gör en bara mer förvirrad. Vi fattar inte detta.
Vårt mål med staden är egentligen huvudsakligen elefanterna. Några kilometer från templet ligger elefantstallarna. Här tas runt 65 elefanter av olika ålder och storlekar om hand av sina ofta på livstid personliga skötare. Vi kommer till lunch så efter incheckning ger vi oss iväg mot stallet. Här blir det en surprise när man kliver "in".
Det är inget stall i svensk bemärkelse. På ett område står elefanterna uppställda och fastkedjade på sina platser. Vi upptäcker snabbt att även om det finns turister här är det inget turistarrangemang. Inträdet är obetydligt. En skylt påminner om att affärsverksamhet inte får bedrivas på området. Det finns inga guider. Det finns ingen information om klappning, matning, tvättning eller ridning. Så vi knatar runt och hänger. I början lite utan förhoppning. Vi ser lite matning, där man stoppar in risbollar med socker direkt i munnen på det till synes nöjda elefanterna. Lite tvättning, eller kanske snarare sköljning med slang. Så vi glider omkring lite mer.
De elefanter som inte är brunstiga följer lydigt skötarnas instruktioner. Höger, vänster, bak, fram, snurra, höger fot fram, snabel upp, öra fram. Ja de verkar kunna sina saker. De brunstiga stora hanar, som mest verkar kokobello, får blir kvar i kedjorna och skötarna ser till att vi håller oss därifrån. Så stöter vi på en elefant som håller på att bli matad, inte på sin plats utan obunden på en större plan. Skötaren ser sig omkring och säger att för en donation så får vi klappa, fota och bli välsignade. Så blev det. Laurene fick ta välsignelsen som bestod i en dutt med hoprullad snabel på huvudet. Snabeln som just använts som bestick gjorde underverk i Laurenes hår.
Efter detta hittade vi en elefant liggandes på vägen som blev skrubbad av tre skötare. Det verkade inte som de hade de allt för dåligt i stallet.
Hotellet, Sopanam, där vi tillbringade en natt måste få ett litet omnämnande. Det var nämligen en mycket speciell upplevelse. Billigt var det inte, det vill jag inte påstå. Och tydligt var att när det byggdes för 30 år sedan så var det det flottaste hotellet i stan. Men vi vet alla vad som händer om man inte sköter underhållet och inte hänger med i omvärldens utveckling. Första tecket var poolen "ongoing maintenance". Verkade som det varit så ett tag. Rummet luktade fukt och nyckelströmbrytaren gjorde inte sitt jobb. Slitna möbler i rummet och trasig inredning i restaurangen. Och att toppa av det hela, draperad satin som dekoration på buffebordet.
Vårt mål med staden är egentligen huvudsakligen elefanterna. Några kilometer från templet ligger elefantstallarna. Här tas runt 65 elefanter av olika ålder och storlekar om hand av sina ofta på livstid personliga skötare. Vi kommer till lunch så efter incheckning ger vi oss iväg mot stallet. Här blir det en surprise när man kliver "in".
Det är inget stall i svensk bemärkelse. På ett område står elefanterna uppställda och fastkedjade på sina platser. Vi upptäcker snabbt att även om det finns turister här är det inget turistarrangemang. Inträdet är obetydligt. En skylt påminner om att affärsverksamhet inte får bedrivas på området. Det finns inga guider. Det finns ingen information om klappning, matning, tvättning eller ridning. Så vi knatar runt och hänger. I början lite utan förhoppning. Vi ser lite matning, där man stoppar in risbollar med socker direkt i munnen på det till synes nöjda elefanterna. Lite tvättning, eller kanske snarare sköljning med slang. Så vi glider omkring lite mer.
De elefanter som inte är brunstiga följer lydigt skötarnas instruktioner. Höger, vänster, bak, fram, snurra, höger fot fram, snabel upp, öra fram. Ja de verkar kunna sina saker. De brunstiga stora hanar, som mest verkar kokobello, får blir kvar i kedjorna och skötarna ser till att vi håller oss därifrån. Så stöter vi på en elefant som håller på att bli matad, inte på sin plats utan obunden på en större plan. Skötaren ser sig omkring och säger att för en donation så får vi klappa, fota och bli välsignade. Så blev det. Laurene fick ta välsignelsen som bestod i en dutt med hoprullad snabel på huvudet. Snabeln som just använts som bestick gjorde underverk i Laurenes hår.
Efter detta hittade vi en elefant liggandes på vägen som blev skrubbad av tre skötare. Det verkade inte som de hade de allt för dåligt i stallet.
Hotellet, Sopanam, där vi tillbringade en natt måste få ett litet omnämnande. Det var nämligen en mycket speciell upplevelse. Billigt var det inte, det vill jag inte påstå. Och tydligt var att när det byggdes för 30 år sedan så var det det flottaste hotellet i stan. Men vi vet alla vad som händer om man inte sköter underhållet och inte hänger med i omvärldens utveckling. Första tecket var poolen "ongoing maintenance". Verkade som det varit så ett tag. Rummet luktade fukt och nyckelströmbrytaren gjorde inte sitt jobb. Slitna möbler i rummet och trasig inredning i restaurangen. Och att toppa av det hela, draperad satin som dekoration på buffebordet.
Aucun commentaire:
Enregistrer un commentaire